När ens barn inte har det bra

Mathildas dagis gjorde ju en omorganisation i slutet av sommaren. De öppnade upp alla dörrar i lokalerna så alla barn fick "springa fritt" på hela dagiset. Inga avdelningar, inga stängda dörrar.
102 barn (för att vara exakt) som får lov att röra sig fritt i de stora lokalerna.
Nu har de ju lite organiserade och uppdelade aktiviteter. Men avdelningarna har de tagit bort.
När vi tittade på dagis till Mathilda då förra sommaren valde vi bort ett dagis som hade det så, för vi tyckte båda att det kändes rörigt och stökigt. Förvaring av barn typ.

Jag har försökt se positivt på det hela nu när Mathildas dagis valde att ändra till samma princip. Och vi har tänkt att så länge Mathilda trivs så blir vi kvar.

Men senaste 1,5 månaden ungefär har vi märkt mer och mer på Mathilda att hon inte trivs.
Hon har vaknat varje natt och varit ledsen. Pratat i sömnen och sagt "nej, jag vill inte..." Nämnt en frökens namn.
Varje morgon de senaste två veckorna har Mathilda sagt att hon inte vill till dagis. Jag har försökt locka med alla hennes kompisar. Men inte ens det har hjälpt senaste tiden.
När vi har kommit till dagis har jag nästan fått dra in Mathilda. Hon har hållit mig stenhårt i handen hela vägen från parkeringen och fram till ytterdörren på dagis. Där har hon stannat och velat bli buren. Ni kan själva tänka er hur det har känts för ett mammahjärta...

Jag har fått höra från andra föräldrar att Mathilda mest går runt benen på fröknarna och hon verkar ledsen där.

Sen har hon varit rädd för en fröken. Vilket faktiskt känts lite bisarrt. En fröken som jobbar på dagis liksom. Mathilda har iaf börjat gråta så fort hon sett den där fröknen. Vi har pratat om problemet och hade börjat jobba på en lösning.

Ofta när man skullat hämta Mathilda har man fått gå runt i de stora lokalerna och leta efter henne. "Hon var ju här precis" brukade fröknarna säga... 

Jag har haft Mathilda hemma ganska mycket. Jag har dock inte velat ha henne hemma helt, då jag tycker dagis är viktigt för den sociala biten. Dock är gränsen nådd för oss nu. Mathilda trivs verkligen inte. Hon har även börjat äta dåligt där, och brukar bli ledsen vid maten.

Vi har länge funderat på att byta dagis pga lite andra saker med som vi varit missnöjda med.
Men så har jag känt lite att nu när vi ska flytta så kommer vi ju byta dagis. Så jag har varit väldigt anti till att byta nu också. Men situationen är ohållbar nu. Och vi vet ju inte när vi kommer flytta. Hade jag vetat att det blir om 1-2 månader hade jag haft henne hemma den tiden. Men det kan ju dröja ett år liksom. Ingen som vet. Och så länge vill jag inte att hon "bara ska gå hemma". Jag tycker den sociala biten med dagis är viktig, som sagt. Jag var själv inte på dagis när jag var liten, och har varit sinnes blyg fram till tonåren typ. Därför tycker jag det är viktigt med dagis. Micke är givetvis på samma linje.

I fredags var vi och besökte ett annat dagis, som många vänner rekommenderat för oss när vi pratat om att byta. Ett litet dagis med runt 19 barn. Fyra fröknar på det. Det ligger i en vanlig villa.
De har kokerska på plats som lagar ALL mat från grunden. Hon bakar t.o.m bröd själv. Dessutom får barnen ofta vara med och laga mat och fixa mellis.
De odlar lite egna kryddor och dyl i trädgården på somrarna. Fanns även vindruvor där ute.
De har samlingar! Bara en sån sak.
De verkar ha samma åsikter om det här med pojkar och flickor som vi har. Inget hen-trams. Men att det är en självklarhet att flickor kan leka med bilar och pojkar kan leka med dockor. "Det är inte så puttenuttigt här." som en fröken sa. Låter bra i våra öron.

Så denna veckan ska Mathilda vara hemma. Så hon får "landa" lite.
Sen tisdagen därpå börjar vi inskolning på nya dagiset.

Jag tror det kommer bli bra.

Älskade barn. Vad är väl viktigare än att ni ska ha det bra?