Vila i frid, min fina Eddie

Det här inlägget kommer säkert innehålla en massa stavfel o så, för tårarna rinner på mig när jag skriver detta...

Det var i slutet av oktober år 2000 som jag och min dåvarande sambo körde från vårt hem i Örkelljunga, ända till Tomelilla för att hämta Eddie som då var 8 veckor.
Minns att han sov i mitt knä hela vägen hem. Vi stannade till hos pappa i Vinslöv.
Har en bild nånstans som jag tog på Eddie då. Kan se den framför mig. Den fluffiga, ljusa lilla valpen som travar på pappas gräsmatta.

På fotbollsplanen i Örkelljunga. November 2000.

När Eddie var 1-2 år började han kräkas mycket och var ofta dålig i magen. Var hos vetrinären med honom där de gjorde en tarmbiopsi och en allergitest som visade att han hade foderallergi. Bland annat tålde han inte spannmål och ägg. Sen hade han även kvalsterallergi. Konstigt nog, på en hund. Veterinären skrev ut kortisontabletter och menade på att han kommer få ett bra liv tack vare dem, men han kommer nog inte leva så länge... Tji fick de. 12 år blev han...

Eddie var ganska jäklig mot mig en tid. Det var också när han var runt 2 år. Han bet mig i armarna. Inte så det gick hål, men jag hade stora blåmärken och bulor på armarna. Det var när jag gick på Brukshundsklubben med honom. Ingen kunde förstå varför han gjorde så. Det var bara mig han gjorde så med. Men ändå var jag den han var mest fäst vid. Bruks tog in de bästa tränarna för att försöka hjälpa mig få honom att sluta bita mig. Men ingen fick rätt på honom. Alla rådde mig att avliva honom. Men envis är ju jag. Och fäst vid Eddie var jag, trots hans beteende. Jag kände ju att det inte var av ilska han gjorde så. Fick kontakt med hundtränare utbildade på Hundskolan i Sollefteå. Barbro Börjesson, ni vet. De tränade tjänstehundar bla.
De skulle hålla en kurs i Ängelholm. Först en heldagskurs, sen typ 10 gånger med 2-timmarskurser.
Jag tvekade inte, utan anmälde mig och Eddie. Det räddade nog livet på Eddie då. För hade jag inte fått hjälp av dem med att få ner honom på jorden, hade jag nog inte pallat med Eddie så många år.
För de tränarna kunde verkligen sin sak. Tex så drog Eddie som fasen när man gick med honom. En av tränarna, en liten späd tjej, tog Eddie och gick fram och tillbaka och kors och tvärs över träningsplanen. Och på 5 min (nä, jag överdriver inte.) så gick Eddie fot så fint bredvid henne i slakt koppel. Jag stod nog bokstavligen med hakan i marken och tittade.
Eddie var den hund av alla typ 10 som var med, som de jobbade mest med. Han var också den enda som hade energi kvar i slutet av dagen. Alla andra hade lagt sina hundar i bilarna och tittade nyfiket och förundrat på när vi tränade Eddie. Och skoja att jag var stolt när vi körde sista övningen med alla hundarna. Vi skulle ställa upp oss på ett led, sen gick alla rakt fram tills tränaren sa tex "Helt om" eller " höger om marsch". Då vände alla samtidigt enligt instruktionerna, och hundarna skulle ju hänga på där. Eddie var så jäkla duktig! Tränaren sa att vi förtjänade en guldstjärna, för vi hade varit så himla duktiga. Det var en trött hund och hundägare som somnade gott den kvällen.

Vi fick kämpa med träningen ett tag, men Eddie slutade iaf bita mig efter det. Jag visste hur jag skulle få honom att sluta om han började. Och det funkade verkligen. Det var ju inte som han var elak iaf.
Sen dess har han verkligen varit min bäste vän. När man varit ledsen har ahn alltid kommit och tröstat. Gosat in nosen i ansiktet på en och slickat bort ens tårar. Legat nära, nära.

Tänk så mycket man gått igenom under tiden man haft honom. 12 år är en lång tid.
Trots att man emellanåt, när man bott själv och varit arbetslös, knappt haft råd till mat till sig själv har man ändå haft honom kvar. Han har verkligen varit min bäste vän. Hade det inte varit för man haft honom hade man nog vissa perioder knappt gått utanför dörren. Men man har varit tvungen när man haft honom. Flera gånger om dagen. Och det har varit bra.

De senaste 1-2 åren har Eddie börjat få knutor lite överallt i kroppen. Man har tydligt kunnat känna dem. Jag har frågat ett par olika veterinärer om knutorna. En har sagt att det nog bara är fettknutor, och en annan har sagt att det nog är cancer. Det kommer vi aldrig få veta. Jag har iaf sagt att sålänge han inte har besvär eller ont av knutorna så får han vara kvar. Och han har inte haft besvär av dem förrän nu.
Pappa skulle ju ha Eddie när vi skulle in på BB när Agnes föddes.
Och sen skulle pappa ha honom en vecka eller så, för att vi skulle få fokusera på nya familjen med två barn.
Men under den tiden hann Eddie bli snabbt dålig i kroppen. Han ramlade omkull nångång när de var ute, och han började få svårt att resa sig. Han klarade inte av att gå upp i trappan heller.

Det har varit sjukt tungt och tufft för mig att ta beslutet som jag så länge fasat för. Men när det gäller djur måste man vara oegoistisk. De kan inte själva göra valet. Och vänta tills han dog av sig själv gick ju inte. Han skulle få ett värdigt slut, och han skulle slippa lida.

När jag sa hejdå till honom hos pappa, kramade jag om honom och jag grät och grät. Till slut orkade han inte stå upp längre, utan han gick in och la sig på madrassen som pappa lagt till honom på golvet inne i storarummet. Hans bakdel orkade inte. Han tittade nästan lite skamset på mig. Jag satte mig hos honom och kramade honom hårt och länge. Och tårarna de rann.

Pappa hade lovat att ta hand om avlivningen åt mig. Jag kände att jag inte orkade. Sen var jag orolig att nåt skulle gå fel eller så. För när han har skullat få lugnande när man varit hos veterinären har de fått ge honom fyrdubbel dos, för han har inte ens blivit påverkad.
Jag visste att det skulle ske denna veckan, men inte vilken dag. Men när pappa ringde imorse hörde jag direkt på honom att det var avklarat. Igår hade han fått somna in. Usch vad jag grät. Och pappa grät.

Pappa berättade att sista kvällen Eddie var i livet (alltså i söndagskväll) hade han fått köttbullar och en massa annat gott. Sen hade pappa asat ner madrasser och sängkläder för att Eddie skulle slippa ligga ensam där nere sista natten. Han var ju så pass dålig att han inte orkade gå upp för trappan längre. Så Eddie har legat på en madrass där nere på nätterna. Men pappa ville som sagt inte att han skulle behöva sova ensam sista natten, så han och pappas hund Ludde sov nere hos honom, på madrass på golvet. Usch vad jag grät när pappa berättade det. Snälla, goa, omtänksamma pappa. Du är bäst och jag älskar dig för allt du gjort för Eddie! Tack för att du skämt bort honom nu i slutet, och tack för att du hjälpte mig ge honom ett värdigt slut. ♥


Min fina, fina Eddie... ♥ Tack för allt du gav mig under de här 12 åren.
Nu springer du och leker på ängarna däruppe och slipper ha ont. Jag glömmer dig aldrig. ♥

Sista bilden jag tog på Eddie med mobilen. Har fler bilder i kameran som fortfarande är hos pappa.
Lägger upp dem i bloggen när jag fått tillbaka kameran...